2009-05-21

Dysteknikali?

“Tro det eller ej men precis som att vara dyslektisk eller dyskalkylektisk så kan man vara dysteknisk, och det är ett handikapp, tro mig!”

För några dagar sedan fick jag dessa rader i ett mejl från en god vän som blir allt mer frustrerad i takt med att förväntningarna på hennes IT-kunskaper och –intresse ökar. Både i jobbet och privat kommer inbjudningar till sociala nätverk, Skype och annat. Och ibland är det i praktiken inte frivilligt, upplever hon, utan ett krav.

“Nu tvingas jag att lära mig, i alla fall lite, genom denna jobbgrej, så jag kommer nog att använda detta mer och mer, vad jag än tycker om det.”

Sedan tidigt åttiotal har jag hört människor förklara teknikproblem och –motstånd med att vi befinner oss i en brytningstid, att det handlar om en generationsfråga. Kvinnor 45+ beskrivs ofta som lite mindre kapabla, och att det är ett övergående problem i takt med att de pensioneras och en ny generation tar över.

Nu, 25 år senare, låter det likadant. Så vad är sant? Eftersom det inte gärna kan vara en generationsfråga längre uppstår frågan om det handlar om manligt-kvinnligt. Är det ett generations- och genusproblem, eller vad beror det på att många människor fortfarande har svårt att känna sig bekväma med diverse IT-lösningar? Vem har lärt somliga av oss att teknik och IT går att förstå, gör nytta och är roligt, medan andra har lärt sig att teknik och IT är obegripligt, krångligt och bara blir fel?

Tänk om det är sant att män och kvinnor hanterar teknik på olika sätt, att det som är självklart för henne kan kännas obegripligt för honom och vice versa? Med tanke på att de flesta tekniska lösningar utformas av män blir det i så fall inte så konstigt om fler kvinnor än män upplever krånglet – upplever sig själva som “dystekniska”.

Kan det vara så?

2009-05-08

Klarspråk om ledarskap

Så här ser jag det, utifrån mina egna upplevelser: Ledarskap går inte att lära ut, och går heller inte att lära sig. Ledarskap handlar främst om personliga egenskaper, självkännedom, förmågor – och väldigt lite om kunskap.

Under mina första femton år som företagare och ledare fick jag ofta ont i magen när jag skulle bestämma något eller ge besked som inte var så roliga. Det gjorde mig till en otydlig ledare som ofta hade svårt att fatta beslut, ge klara besked, entusiasmera, driva, leda. Sådant drabbar förstås hela verksamheten när man äger företaget, så det handlade inte bara om min välmåga, utan även om företagets.

Till sist kom jag fram till att det nog är bättre att slippa ha anställda. Så jag lämnade mitt gamla företag och startade om, solo denna gång.

De senaste åren har jag haft gott om möjligheter att utforska mitt eget ledarskap. Jag har utbildat mig till samtalsterapeut och dessutom gått ledarskapsutvecklingsprogrammet Visionary Leadership Programme för coachar och workshopledare. Fantastiskt bra!

Jag fick möjlighet att upptäcka både det jag trodde att jag inte kunde och mina omedvetna fällor som höll mig tillbaka under så många år. Vid sidan om styrka, glädje och nya förmågor hittade jag osäkerhet, rädslor, ängslighet. Fällorna har jag nu till stor del släppt, och det som finns kvar är jag medveten om – jag ser mitt eget spel, så att säga. Och jag inser att de flesta av oss bär på detta, helt i onödan.

Är jag lyckligare nu än innan? Japp, absolut.

Bättre ledare? Det vill jag tro. Jag får inte ont i magen längre, trivs med tydlighet, älskar att driva, tillåter mig själv att misslyckas utan att vara misslyckad. Hyr ut mig själv som ledare. Jag gillar att leda numera, helt enkelt.

Bättre affärsman? Jo, faktiskt. Bokslutet talar sitt tydliga språk.

Tips: Den 6-7 juni är det europapremiär för workshopen Dynamiskt Ledarskap i Stockholm. Hör av dig till mig på lars@hornborg.se ifall du vill veta mera eller få rabatterad deltagaravgift, eller besök www.hornborg.se/medvetetledarskap/ för att läsa mera.

/Lasse.