“Tro det eller ej men precis som att vara dyslektisk eller dyskalkylektisk så kan man vara dysteknisk, och det är ett handikapp, tro mig!”
För några dagar sedan fick jag dessa rader i ett mejl från en god vän som blir allt mer frustrerad i takt med att förväntningarna på hennes IT-kunskaper och –intresse ökar. Både i jobbet och privat kommer inbjudningar till sociala nätverk, Skype och annat. Och ibland är det i praktiken inte frivilligt, upplever hon, utan ett krav.
“Nu tvingas jag att lära mig, i alla fall lite, genom denna jobbgrej, så jag kommer nog att använda detta mer och mer, vad jag än tycker om det.”
Sedan tidigt åttiotal har jag hört människor förklara teknikproblem och –motstånd med att vi befinner oss i en brytningstid, att det handlar om en generationsfråga. Kvinnor 45+ beskrivs ofta som lite mindre kapabla, och att det är ett övergående problem i takt med att de pensioneras och en ny generation tar över.
Nu, 25 år senare, låter det likadant. Så vad är sant? Eftersom det inte gärna kan vara en generationsfråga längre uppstår frågan om det handlar om manligt-kvinnligt. Är det ett generations- och genusproblem, eller vad beror det på att många människor fortfarande har svårt att känna sig bekväma med diverse IT-lösningar? Vem har lärt somliga av oss att teknik och IT går att förstå, gör nytta och är roligt, medan andra har lärt sig att teknik och IT är obegripligt, krångligt och bara blir fel?
Tänk om det är sant att män och kvinnor hanterar teknik på olika sätt, att det som är självklart för henne kan kännas obegripligt för honom och vice versa? Med tanke på att de flesta tekniska lösningar utformas av män blir det i så fall inte så konstigt om fler kvinnor än män upplever krånglet – upplever sig själva som “dystekniska”.
Kan det vara så?
