Medvetna ledare = framtidens ledare!

Denna helg såg Dynamiskt Ledarskap dagens ljus. Det var världspremiär för denna workshop i Stockholm, och att få leda den var både fantastiskt och omtumlande!

När 19 personer från Norge, Finland och Sverige samlas för att utveckla sitt eget ledarskap – när de är där för att faktiskt upptäcka gamla strategier, hitta rötterna till det som håller dem tillbaka från att leda på det sätt de egentligen vill – då kan vad som helst hända. Och mycket hände, för alla. Insikter om hur mycket onödigt brus som tillåtits styra så mycket av vardagen, och hur detta brus har stulit så mycket energi genom åren. Nedmontering av gamla föreställningar om hur och vad en ledare kan/får/måste/inte får vara, och insikt om hur dessa föreställningar med tillhörande strategier går igen i alla delar av tillvaron. En upptäcktsfärd kantad av nya förmågor, styrkor och vägar.

I rummet fanns  både ledare, coachar och terapeuter. Med de nya metoderna och vinklingarna öppnades också nya möjligheter att inse och släppa taget.

Visst är jag partisk, och min övertygelse är att det inte finns särskilt mycket som kan jämföra sig i effektivitet, kraftfullhet och i hållbara resultat.

Som en av ledarna som deltog uttryckte det:

– Jag har ett problem med cheferna i mitt företag. De är inte tillräckligt empatiska. Om vi kunde förändra detta skulle det kunna öka effektiviteten med 10%, och dessutom vässa vår konkurrensförmåga!

Det moderna ledarskapet, det som kan avgöra ditt företags överlevnadsförmåga, handlar inte om strategier. Det handlar om mod, klokhet, tydlighet, känslomässig öppenhet, lyhördhet
och empati.

Medvetna ledare = framtidens ledare!

Dysteknikali?

“Tro det eller ej men precis som att vara dyslektisk eller dyskalkylektisk så kan man vara dysteknisk, och det är ett handikapp, tro mig!”

För några dagar sedan fick jag dessa rader i ett mejl från en god vän som blir allt mer frustrerad i takt med att förväntningarna på hennes IT-kunskaper och –intresse ökar. Både i jobbet och privat kommer inbjudningar till sociala nätverk, Skype och annat. Och ibland är det i praktiken inte frivilligt, upplever hon, utan ett krav.

“Nu tvingas jag att lära mig, i alla fall lite, genom denna jobbgrej, så jag kommer nog att använda detta mer och mer, vad jag än tycker om det.”

Sedan tidigt åttiotal har jag hört människor förklara teknikproblem och –motstånd med att vi befinner oss i en brytningstid, att det handlar om en generationsfråga. Kvinnor 45+ beskrivs ofta som lite mindre kapabla, och att det är ett övergående problem i takt med att de pensioneras och en ny generation tar över.

Nu, 25 år senare, låter det likadant. Så vad är sant? Eftersom det inte gärna kan vara en generationsfråga längre uppstår frågan om det handlar om manligt-kvinnligt. Är det ett generations- och genusproblem, eller vad beror det på att många människor fortfarande har svårt att känna sig bekväma med diverse IT-lösningar? Vem har lärt somliga av oss att teknik och IT går att förstå, gör nytta och är roligt, medan andra har lärt sig att teknik och IT är obegripligt, krångligt och bara blir fel?

Tänk om det är sant att män och kvinnor hanterar teknik på olika sätt, att det som är självklart för henne kan kännas obegripligt för honom och vice versa? Med tanke på att de flesta tekniska lösningar utformas av män blir det i så fall inte så konstigt om fler kvinnor än män upplever krånglet – upplever sig själva som “dystekniska”.

Kan det vara så?

Klarspråk om ledarskap

Så här ser jag det, utifrån mina egna upplevelser: Ledarskap går inte att lära ut, och går heller inte att lära sig. Ledarskap handlar främst om personliga egenskaper, självkännedom, förmågor – och väldigt lite om kunskap.

Under mina första femton år som företagare och ledare fick jag ofta ont i magen när jag skulle bestämma något eller ge besked som inte var så roliga. Det gjorde mig till en otydlig ledare som ofta hade svårt att fatta beslut, ge klara besked, entusiasmera, driva, leda. Sådant drabbar förstås hela verksamheten när man äger företaget, så det handlade inte bara om min välmåga, utan även om företagets.

Till sist kom jag fram till att det nog är bättre att slippa ha anställda. Så jag lämnade mitt gamla företag och startade om, solo denna gång.

De senaste åren har jag haft gott om möjligheter att utforska mitt eget ledarskap. Jag har utbildat mig till samtalsterapeut och dessutom gått ledarskapsutvecklingsprogrammet Visionary Leadership Programme för coachar och workshopledare. Fantastiskt bra!

Jag fick möjlighet att upptäcka både det jag trodde att jag inte kunde och mina omedvetna fällor som höll mig tillbaka under så många år. Vid sidan om styrka, glädje och nya förmågor hittade jag osäkerhet, rädslor, ängslighet. Fällorna har jag nu till stor del släppt, och det som finns kvar är jag medveten om – jag ser mitt eget spel, så att säga. Och jag inser att de flesta av oss bär på detta, helt i onödan.

Är jag lyckligare nu än innan? Japp, absolut.

Bättre ledare? Det vill jag tro. Jag får inte ont i magen längre, trivs med tydlighet, älskar att driva, tillåter mig själv att misslyckas utan att vara misslyckad. Hyr ut mig själv som ledare. Jag gillar att leda numera, helt enkelt.

Bättre affärsman? Jo, faktiskt. Bokslutet talar sitt tydliga språk.

Tips: Den 6-7 juni är det europapremiär för workshopen Dynamiskt Ledarskap i Stockholm. Hör av dig till mig på lars@hornborg.se ifall du vill veta mera eller få rabatterad deltagaravgift, eller besök www.hornborg.se/medvetetledarskap/ för att läsa mera.

/Lasse.

Släpp känslorna loss, det är vår!

Den här gången handlar mitt skrivande om känslor. Om detta är ett område som du ogärna närmar dig ber jag dig att sluta läsa här.

. .. …

Ok, du är kvar, och har alltså medvetet valt att läsa vidare. Några rader längre ner kommer jag att bjuda in dig till att öppna upp för någon händelse i ditt liv som har gjort ont. Syftet är att upptäcka möjligheten att byta strategi, att sluta stänga inne det som gör ont. För när du väl släpper ut det onda blir du också fri från den smärtan.

Så om du vill får du gärna sluta ögonen en kort stund, och för ditt inre minnas tillbaka till en händelse, eller kanske rentav en serie händelser, som har gjort ont i dig. Kanske var det ingen som förstod smärtan, kanske valde du att visa upp ett starkt yttre, medan något krympte eller dog inom dig. Och du kan blunda nu, låta minnet bli tydligt, känna igen smärtan, och sedan öppna ögonen igen för att läsa vidare.

När du strax stänger ögonen igen ber jag dig att inte bara känna igen, utan faktisk känna smärtan på nytt, som om du vore tillbaka där. Inte nödvändigtvis den fulla styrkan, doppa tårna försiktigt räcker. Så blunda igen när du känner att du är redo, känn hur det kändes, kom sedan tillbaka och fortsätt läsa.

Om du nu föreställer dig den där platsen som alltid har betytt trygghet och säkerhet för dig. Minns du den? Och om inget dyker upp kan du kanske föreställa dig en lägereld, eller en skogsglänta, eller en annan plats som du skulle känna dig trygg på. Blunda ett kort ögonblick, låt platsen bli tydlig i ditt medvetande, känn att det här är en trygg plats att vara på, och öppna sedan ögonen igen.

Tänk dig nu att allt är möjligt på denna plats. Möten, samtal, insikter, till och med förlåtelse. Inte nödvändigtvis förlåtelse av händelser, men förlåtelse av människors otillräcklighet och oförmåga att alltid göra det rätta. Och när du nu strax blundar igen ber jag dig att bjuda in och välkomna den person som gjorde så att det gjorde ont i dig. Och passa på nu att säga allt det där som inte blev sagt – för att du inte vågade, kunde eller ville. Tala om hur ont det gjorde, hur arg eller ledsen du blev, hur det kändes för dig. Tala högt eller bara inombords. Och lyssna sedan på svaret. Varsågod, nu är det perfekta ögonblicket att sluta ögonen igen.

Bra jobbat. Och vad mera behöver sägas från dig eller den som du bjudit in? Bara låt ögonen falla igen ännu en gång och lyssna inåt.

Tack. Kan du känna att någon sorts förståelse eller mjuknande håller på att ske mellan er? Om du märker att ännu mera behöver sägas vet du nu hur det går till.

Och när allt har sagts, kan du nu känna hur det har blivit möjligt att förlåta denna människa för att han eller hon inte begrep eller förmådde bättre den gången? Och om du blundar igen, hur skulle det låta om du förlät denna person på ditt alldeles egna sätt? Låt ögonen sluta sig och låt orden komma, utan att du letar efter dem, bara låt dem komma helt av sig själva.

Så, nu när något har lättat i ditt inre, när den gamla smärtan har släppts fri, kanske inte helt men åtminstone delvis, om du nu känner efter hur det skulle kunna kännas en dag framåt i tiden. Om du tänker dig hur det skulle kännas att andas den luften, uppleva din kropp och din tillvaro bara en dag från idag, vad är på något sätt annorlunda då? Blunda, slappna av in i framtiden, känn efter.

Och om du låter denna upplevelse av dig själv föra dig framåt i tiden en hel vecka, hur är det då? Vad tänker du om dig och din omgivning?

Vad händer när allt detta får föra dig framåt en månad från idag?Hur märker du att de gamla mönstren på något sätt har börjat släppa taget om dig? På vilka sätt känner du dig lite friare, lite starkare, lite gladare? Blunda, känn efter, upplev, låt dig själv landa i detta. Vill du sedan fortsätta ännu längre framåt i tiden – ett halvår, ett år, fem år, tio år – är det bara att fortsätta.

Och när du är helt färdig kan du öppna ögonen och bara sitta en stund i denna stillhet innan du återgår till livet runt omkring dig.

Bra jobbat. Det du just har gjort är att uppleva ett litet smakprov på hur Resanmetoden fungerar. Som du märker var det inget dramatiskt eller mystiskt som hände. Bara ett lite försiktigt rensande i något minne som kanske har tillåtits hålla dig tillbaka i livet.

Non-Violent Communication

När du blir angripen beror det på att angriparen har ett ouppfyllt behov. När du angriper någon beror det på att du har ett ouppfyllt behov. Först när både dina och mina behov är uppfyllda blir frivilligt samarbete möjligt.

DETTA ÄR UTGÅNGSPUNKTERNA för Non-Violent Communication (NVC). Första delen har väl många av oss lärt oss eller förstått (“Vad har han för problem, då?”). Andra delen (som slutsats av den första) är kanske lite svårare att smälta.

När du angriper någon, skuldbelägger någon, är det i realiteten dina egna ouppfyllda behov du ger uttryck för.

Tredje delen ställer nog strategierna för att nå våra mål på huvudet för de flesta av oss, både i arbetet, familjen och med vännerna.

Vi var på en helgkurs i NVC för ett tag sedan. Huvudfokus på skillnaden mellan det som hindrar kontakt och samarbete – dömanden, etiketter, anklagelser, krav, tvång – och det som gör det möjligt att samarbeta – att tala ifrån egna upplevelser, utan kritik, och att lyssna inkännande utan att ta åt sig. Och samspelet mellan observationer, känslor, behov, önskemål.

Det sistnämnda – önskemål – är ett lurigt ämne. Om jag säger till dig att skärpa dig, hur gör du för att uppfylla det önskemålet? Om du begär att jag skall höja kvalitén på mitt arbete, hur skall jag förstå hur jag skall göra? När jag säger till mitt barn att “sluta nu!”, hur skall hon göra för att uppfylla det kravet?

Jag har lärt mig att bli medveten om hur lätt det är att uttrycka önskemål som inte går att uppfylla, och jobbar nu på att hitta nya sätt att uttrycka mig, som t ex “Jag vill att du slutar titta på TV och istället kommer och sätter dig vid matbordet”, eller “Jag vill att du höjer kvalitén på ditt arbete genom att…”.

Jag har lärt mig skillnaden mellan “Du är…” och “Jag känner…”, mellan “Du måste…” och “Jag behöver…”, mellan observation och analys, behov och strategier, önskemål som går att uppfylla och de som inte går att uppfylla.

Nya insikter, nya verktyg att ta med sig i privatlivet och yrkesrollen, för konfliktlösning, organisationsutveckling och ännu mera harmoni i familjen.

Förtroendeproblem hos e-tjänster

BEKYMREN MED BETALTJÄNSTER på nätet diskuteras i ökande omfattning. Själv råkade jag ut för nedanstående, som kanske kan tjäna till lärdom. Företaget Fordonsvärderingen AB tillhör inte mina favoritleverantörer för tillfället!

[2009-03-04: Konsumentverket har nu stämt detta företag inför Marknadsdomstolen]

FÖR EN TID SEDAN hamnade jag på en webbsida där en länk till gratis fordonsvärdering via SMS utlovades. Jag klickade på den och hamnade då hos Fordonsvärderingen AB. På deras hemsida fanns ett formulär som jag fyllde i. Kort därefter kom mycket riktigt ett SMS-meddelande som berättade att min bil förmodligen var värd X antal kronor.

Några dagar senare kom ett brev från företaget. Där fanns en utskriven värdering som beskrevs som ett värderingsintyg, med samma uppgifter som i SMS-meddelandet. Jag lade det åt sidan och tänkte inte mera på saken.

En månad senare kom det ett kravbrev på 449 kr från företaget. När jag då vände på intyget från i december hittade jag en faktura. Och det är nu det roliga börjar. Jag kontaktade kundtjänst och berättade om hur tokigt det blivit. Att det var en betaltjänst hade absolut inte framgått när jag beställde värderingen, som det f ö går 13 på dussinet av – alla använder de samma databas som är gemensam för bilbranschen. Leverantören var helt kallsinnig och oförstående – betala! Jag kollade på deras hemsida, och mycket riktigt finns där (numera?) reklam för avgiftsbelagd värdering som levereras som både SMS och “intyg”.

Solklart, eller hur? Fast några reflektioner:

1. Jag klickade på en länk som annonserade kostnadsfri värdering och var därför helt inställd på en gratis, reklamfinansierad tjänst i likhet med t ex Bilpriser.se som för övrigt ger exakt samma information kostnadsfritt.
   Problem 1: Hur verifiera att länkar till tjänster är korrekta, och vem ansvarar för dem?
2. Jag beställde en värdering som jag trodde var kostnadsfri. Jag fick ingen bekräftelsefråga på att jag hade uppfattat pris och övriga villkor.
   Problem 2: Vem bär ansvaret för transaktionen om inte villkoren uttryckligen bekräftas?
3. Leverantören uppger att det var en betaltjänst vid det tillfälle när jag beställde. Men jag har inget minne av att jag sett några sådana villkor. Kanske fanns reklamen där då, och i så fall uppfattade jag förmodligen den som någon form av “premium”-tjänst.
   Problem 3: Hos vem ligger bevisbördan angående vilka affärsvillkor som presenterades vid beställningen?
4. Trots att det måste vara uppenbart för leverantören att min beställning skedde i god tro, och trots att de har en nöjd kund-garanti som innebär pengarna tillbaka om kunden klagar in 8 dagar, är de helt kallsinniga till tanken att kundens upplevelse kan ha relevans.
   Problem 4: Leverantören av tjänsten skapar badwill och ovilja hos kunden genom att inte använda sunt förnuft. Det färgar av sig på den allmänna uppfattningen om riskerna att bli oseriöst bemött, t ex genom att sådana som jag ägnar en stund åt att skriva en blogg om dem.
   
   Otydlighet i affärskommunikationen får aldrig göras till kundens odelade ansvar.

Så illa kan det gå. Fordonsvärderingen AB har en ofrivillig och i högsta grad före detta kund som har lärt sig att vara vaksam. Undrar hur många fler som har råkat ut för liknande incidenter?

Sanning, vetenskap och magkänsla

Hjärnan och intellektet är alldeles för tröga, trubbiga och lättpåverkade instrument för att få avgöra de viktiga frågorna på egen hand!

JAG LÄSER JUST NU boken Blink: Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell. Författaren beskriver, med utgångspunkt i ett antal forskningsstudier, hur vårt under- eller omedvetna signalsystem “förstår” och gör ställningstaganden långt innan intellektet har uppfattat att det finns något att ta ställning till. Gladwells bok handlar om att upptäcka detta hos sig själv, och att göra det till en tillgång.

ÄNDA SEDAN STATEN sålde ut Teliaaktierna till svenska folket har jag av princip lyssnat aktivt på den magkänsla som är en del av det Malcolm Gladwell beskriver. Den gången var den (magen) mycket tydlig i uppfattningen att jag inte borde teckna mig för Rosengrens erbjudande, men “förnuftet” segrade – andra måste ju förstå detta mycket bättre än jag själv. Fast så var det ju inte. Och sedan dess fattar jag inga viktiga beslut utan att magen är med – hjärnan och intellektet är alldeles för tröga, trubbiga och lättpåverkade instrument för att få avgöra de viktiga frågorna på egen hand.

SÅ VAD ÄR BESTÅENDE SANT? Inte mycket när jag börjar skrapa på den tvärsäkra ytan. Visst, jorden är inte platt längre, som den var för några hundra år sedan, och solen kretsar inte längre kring jorden – det är förstås sant, fast vetenskapen betraktade det som sanning den gången. Och hormoslyr är inte längre ofarligt, liksom neurosedyn, DDT och mobilstrålning – som tidigare konstaterats ofarliga. Det är sant.

Mot den bakgrunden är det intressant att uppleva hur olika vetenskapsmän använder sanningsbegreppet. En del forskare jag möter beskriver det de hittills tror sig ha förstått som “sanning”. För dem tycks existensen bestå av bara det som redan gått att bevisa. Andra forskare beskriver med viss ödmjukhet resultaten som just detta – det vi hittills tycker oss förstå. De tycks mera nyfikna på vad som är möjligt. Kanske har de helt enkelt en mera välutvecklad magkänsla - eller en bättre förmåga att lyssna på den.

En bekant berättade för mig om hennes första föreläsning på en teknisk högskola. Professorn, en grå eminens med skarpt intellekt och inte mycket kvar att bevisa, höll en briljant tretimmarsföreläsning om hur allting hänger ihop, ända ner på sub-atomär nivå. Hans avslutande ord var

Idag har ni fått veta vad vi trodde om naturen och universum för tjugo år sedan. Nästa gång kommer jag att beskriva hur den bilden ser ut idag. Under mellantiden kan ni fundera på hur ni förhåller er till begrepp som vetenskap och sanning.

Manliga måttstockar

Enögdhet och manliga måttstockar är det stora jämställdhetsproblemet i Sverige. Lars Einar Engströms karriärråd till kvinnor – att klä sig och bete sig som män – är ett oacceptabelt uttryck för uppgivenhet och acceptans. Medvetenhet, respekt och uppskattning för både det manliga och det kvinnliga är vad som behövs.

DET ÄR SOM DET ÄR. Samhället fungerar på männens villkor och det är bara att gilla läget. På med byxorna, kvinnor, stäng av allt "kvinnligt", lär er att bete er som män, så ska det nog gå bra. Dessa råd ger den självbekände sexisten Lars Einar Engström när han intervjuas i Smålandsposten i september 2008.

Precis denna syn menar jag är det stora jämställdhetsproblem vi dras med i Sverige. Vi är i många avseenden rättsligt och ekonomiskt världsledande ur jämställdhetsperspektiv, men när det gäller attityder - både mäns och kvinnors - släpar vi rejält. Fortfarande idag mäter vi allt med mäns måttstockar. Manliga strukturer och intressen värderas högre än kvinnors. Manligt ledarskap betraktas som norm. En kvinna som klär sig, tänker och lever som o-man räknas inte. Tro sjutton att så många kvinnor mår dåligt! Och jag menar att lösningen inte är att uppmana kvinnor att i ännu högre utsträckning maskulinisera sig, utan att synliggöra enögdheten både hos kvinnor och män.

När min dotter skulle få sin "sluta använda napp"-present för dussintalet år sedan gick vi till leksaksaffären. Hon styrde direkt till den rosa avdelningen. Jag - som man - var precis på väg att fånga upp henne och styra över henne till mera "konstruktiva" saker som lego och annat ingenjörsinfluerat, men tack och lov kom jag på mig själv i tid. Att redan där tala om för henne att det som appellerade till henne inte var värt lika mycket som det grabbiga, det hade varit att då och där diskvalificera hennes eget omdöme, intressen och prioriteringar - en "läxa" för livet.

För säkerhets skull vill jag klarlägga att jag inte därmed ivrar för att kvinnor skall tillbaka till spisen. Jag betraktar mig själv som feminist och har arbetat i ett jämställdhetsprojekt inom IT-sektorn under ett par år.

Det var där mina insikter om enögdheten uppkom, genom många samtal med kvinnor som upplevde att de inte fick vara kvinnor utan måste uppträda på mäns vis för att räknas.

Jag håller inte med Engström i hans rekommendationer. Det leder ingen vart. Istället måste vi - både män och kvinnor - tala klartext om mäns och kvinnors olika prioriteringar, intressen, ledarstilar med mera. Och vi måste också tala klartext om att både kvinnor och män premierar det typiskt manliga, utgår från att mannen i rummet är överordnad den kvinnliga kollegan, och så vidare.

Kläder kan förstås ha betydelse, men bara om de stämmer med beteendet. En kvinna i "söta" kläder som dessutom ber om ursäkt för sin existens kommer förstås aldrig att få utrymme i ledningsfrågor, men det får inte undflyende män heller.

En stark kvinna som vågar lita på sig själv, sin kompetens och sin magkänsla kan vara klädd precis som hon vill - hon kommer ändå att få all den respekt hon förtjänar.

Medvetet ledarskap

Hur stor betydelse har ledarskapet för ett företags arbetsklimat, lönsamhet, utveckling och överlevnadsförmåga? Hur mycket påverkas organisationen, affärerna och kreativiteten av ledarens förmåga att fatta rätt beslut istället för beslut som baseras på rädsla?

HANDEN PÅ HJÄRTAT, hur känns det inuti dig precis innan du skall till att fatta ett viktigt eller besvärligt beslut? Pirrigt? Ängsligt? Nervöst?

Kanske rentav rädsla?

De flesta - om inte alla - människor bär på rädslor av olika slag. Rädd för att bli avslöjad (tänk om dom märker min inkompetens!), rädd för att bli underkänd (dom kanske inte tycker om mig!), rädd för att misslyckas (jag får inte misslyckas, för då är jag ju misslyckad!). För många av oss är rädslan inte något som finns i vårt medvetande, utan den driver oss omedvetet till att fatta beslut som säkerställer att våra rädslor inte besannas. Detta omedvetna ledarskap är snarare regel än undantag och inte särskilt förvånande i en kultur där det är viktigt med lugn, trygghet och tillhörighet.

Så vad skulle vara annorlunda om rädsla inte fick fortsätta spela sin gamla invanda roll i beslutsfattandet?

Skulle ägaren till det lilla småländska företaget som inte tagit stryk i lågkonjunkturen våga genomföra planerade investeringar trots att media och omvärlden skriker jämmer och elände? Skulle magkänslan få väga tyngre än rädslan för att anses oansvarig?

Skulle arbetsgivaren som anställt en dålig mellanchef våga se verkligheten som den är och vidta nödvändiga åtgärder omedelbart, istället för att hoppas att det skall gå över?

Skulle förändringsprojekt kunna genomföras med förtroende för varandra istället för skepsis och misstro, trots risken att betraktas som naiv och godtrogen?

Skulle visionerna som du bär på innerst inne, som du inte vågat ta dig an och förverkliga, äntligen få utvecklas och bli verklighet på det sätt de förtjänar?

Hur skulle ditt ledarskap och ditt beslutsfattande förändras om du kunde leda utan att styras av rädsla? På vilket sätt skulle det påverka ekonomin, frisknärvaron, trivseln och utvecklingen i ditt företag?

Medvetet ledarskap börjar hos dig. Läs mera här eller hör av dig om du vill prata vidare!

Dirigenten

IGÅR VAR JAG på adventskonsert i domkyrkan. Jag är själv körsångare, vilket ger en extra dimension i upplevandet. Och det slog mig plötsligt vilket fantastiskt exempel på gott och medvetet ledarskap som utspelade sig framför mina ögon.

Dirigenten kommer in med totalfokus. Han vet precis vad han vill skall hända och kollar av både musiker, sångare och teknik innan han kliver upp på podiet.

Innan konserten börjar söker han ögonkontakt med alla medverkande. Han checkar av, är lyhörd. Han skapar en relation och en medvetenhet om varje individs betydelse för resultatet. Och han delegerar.

När alla är redo, när det är helt tyst i rummet - i det ögonblicket börjar dirigerandet. Alla fokuserar på att förstå och leverera vad som signaleras via taktpinne, kroppsspråk, minspel.

Stundtals kommunicerar dirigenten med enskilda individer som behöver extra vägledning eller som gjort sig förtjänta av extra uppskattning. Inte med ord, men med ansikte och kroppshållning.

När det flyter som bäst kostar han på sig att släppa på kontrollen och låta musiken hända av sig själv.

Plötsligt är det något som inte fungerar - ett instrument som låter fel, en mikrofon som är avstängd, en sångare som missar en tonart. Då har dirigenten närvaron och modet att bryta och börja om. Han ser vad som faktiskt sker istället för att klamra sig fast vid hur det borde vara. Och allt, inte bara det som gick fel i första försöket, låter bättre när alla förstår att omstart är ok så länge det blir bättre nästa gång.

I ett visst läge lämnar dirigenten över taktpinnen till en kollega, går in i kören, deltar i skapandet, njuter av att låta andra leda också.

Dirigenten vet vad var och en kan. Alla vet att han kan vara både krävande och generös med belöningar. De vet att när han kräver det lilla extra är det för att de har det inom sig. Alla är fokuserade på honom, spelar för honom, sjunger för honom. För han lockar fram det bästa inom dem, hjälper dem att tänja sina egna gränser.

Vilket magnifikt ledarskap!

PS
Att jag skriver "han" beror enbart på att just denna dirigent som så inspirerade mig är man, inget annat.
DS