EN KLIENT SOM JAG NYLIGEN JOBBADE MED insåg plötsligt att hon levde i ett beroende som hon inte varit medveten om (hon har gett sitt ok till att jag skriver om detta). Utan att hon märkt det har hon genom årtiondena blivit allt mer beroende av sin mans godkännande – och av hans underkännande.
Hon har hunnit passera 50, befinner sig mitt i en mycket framgångsrik karriärutveckling som har lett henne till en framstående befattning inom akademin, betraktas allmänt som briljant, besitter ett knivskarpt intellekt och är en efterfrågad föreläsare. Det var bara en sak som fattades – självkänsla.
Äktenskapet har det varit si och så med. De träffades i tonåren, blev tidigt ett par, fick barn i tjugoårsåldern, byggde upp en tillvaro i stark symbios och i ett starkt beroende med och av varandra. Över tiden har kärleken falnat hos dem bägge – periodvis har fullt krig rått mellan dem, krig och iskall tystnad. Varken hon eller hennes make är lyckliga, men fullständigt oförmögna att bryta upp. För mycket binder dem samman – minnen, barnen, huset, och inte minst det känslomässiga beroendet av partnerns god- och underkännande.
När hon först berättade detta för mig förstod jag inte hur hon kunde bli beroende av sin mans underkännande. Men det klarnade snart. Så länge han bara godkände henne hade hon svårt att på egen hand avgöra när hon gick över gränsen på olika sätt. Tack vare att han även underkände henne kunde hon lära sig var gränserna gick – för mig en delvis ny form av
“personlig utveckling”.
Vid närmare eftertanke inser jag att detta bara är en ytterligare form av trygghetsberoende. I hennes fall gjorde mannens dömande skillnaden mellan att leva självständigt, utan skyddsnät, och att leva i trygg styrning från andras värderingar.
Insikten och våra efterföljande samtal och introspektioner öppnade dörren till en självständighet som gjorde både henne och äktenskapet gott. I verkligheten hade hon ju sedan många år med råge visat sig själv, sin man och omvärlden att hon inte behövde andras godkännande. Nu kunde hon äntligen släppa taget om tonårens kvardröjande bristande självkänsla och istället visa sig själv full tillit.
Så vad vore du utan dina trygghetskryckor?
Vad skulle bli möjligt om du inte längre var beroende av din partners godkännande, din titel eller andra omedvetna trygghetsstrategier?
Om du fick vara precis den du är, om det vore möjligt för dig att BARA VARA DU, fullt ut, hur skulle det kunna förändra ditt liv?
