För-mycket-att-göra-kulturen

SEDAN JAG BÖRJADE TRÄNA på att leva Sofia (som för övrigt börjar ge lite resultat!) har jag lagt märke till ett fenomen som jag inte riktigt varit medveten om på samma sätt tidigare – ett beteende som jag kallar för För-mycket-att-göra-kulturen . 

Kännetecknande för För-mycket-att-göra-människor är att de ständigt har för mycket att göra. De har dessutom ofta ett antal nyckelroller och ansvarar för ett stort antal frågor  som ingen annan kan hantera. De vill inget hellre än att bli avlastade, men avlastning är svår att åstadkomma eftersom de sitter på så mycket kunskap och dessutom uträttar så mycket, så bra.

Det nya för mig är inte För-mycket-att-göra-fenomenet i sig, det har funnits länge och jag har själv periodvis varit i den situationen genom åren.

Det nya för mig är insikten om hur vi som chefer på olika sätt uppmuntrar För-mycket-att-göra-kulturen.

• Genom att tacka för det hårda slitet visar vi övriga medarbetare att det är rätt och bra att vara en För-mycket-att-göra-människa.
  
• Genom att visa extra förståelse och hänsyn mot För-mycket-att-göra-medarbetarna när de allt som oftast inte hinner med, inte hunnit förbereda sig inför möten, inte levererar i tid, när de är taggiga, ofokuserade – genom att acceptera detta visar vi övrig personal att för För-mycket-att-göra-kollegorna gäller särskilda spelregler.
  
• Genom att ge dem högre lön förstärker vi ytterligare signalerna om att För-mycket-att-göra är något att sträva efter.

Är det bra att vi har För-mycket-att-göra-människor i våra organisationer? Vad skulle hända om de kunde avlastas och omvändas till “vanliga” medarbetare?

Svaret är förstås inte svartvitt. Men utan För-mycket-att-göra-medarbetare skulle kanske deadlines hålla bättre? Och möten skulle kanske vara bättre förberedda? Och utrymme för eftertanke skulle kanske ibland leda till bättre beslut? Och vi kanske skulle bli mindre sårbara om vi kunde dra ner nyckelmedarbetarberoendet?

Ställningstagandet ligger hos ledningen – hos dig som är chef eller ledare. Det är du som helt och hållet avgör vilka värderingar som kommuniceras till medarbetarna.

Så om du inte är övertygad om att För-mycket-att-göra-kulturen är bra för företaget kanske det är dags att sluta tacka för insatserna och istället anlägga en bekymrad, ifrågasättande min nästa gång en För-mycket-att-göra-medarbetare berättar om hur mycket hon har att göra!

Att leva Sofia

MIN FANTASTISKA SJUKGYMNAST Sofia lärde mig vid 50 års ålder att jag gick helt fel. Min gångstil handlade om att skicka fram fötterna och sedan använda dem för att dra kroppen framåt, ett steg i taget. Sofia lärde mig att skjuta ifrån med fötterna istället för att släpa mig fram. Silva och jag kallar det för att “gå Sofia”.

Ibland känns mitt liv som när jag gick fel. Kroppen – ja, faktiskt hela jag – hinner inte med, och effekten blir att livet släpar mig framåt.

Semestern är över och den stora världen, den som inte är avgränsad till sommarhuset eller semesterresan, hängmattan, boken, badbryggan – den världen tränger sig på igen. Mycket att komma ikapp, många utmaningar, och MASSOR av roligt att göra. Och just när det är på det viset är det extra viktigt att inte bara låta sig släpas med. Med inspiration från Sofia (insåg detta så sent som i morse vid frukostbordet) är det just i detta ögonblick som jag måste bli medveten om vad det är som förflyttar mig framåt – livets “släpande” eller min egen drivkraft och vilja.

Jag tillhör de lyckligt lottade som inte har drabbats av lågkonjunkturen. Jag har gott om uppdrag, roliga och spännande förfrågningar kommer med jämna mellanrum, och det är sååå lätt att tacka ja eftersom allt är så roligt.

MEN… Det skall hinnas med också. Och jag vill hinna med mig själv också. Och kontrasten blir så tydlig så här en månad efter semestern.

Så tack, Sofia, för att du lärde mig att gå på nytt. Utan dig hade jag inte tänkt de tankar som dök upp i morse. Nu skall jag träna på att leva på nytt – att “leva Sofia”!