Kunskap som maktmedel

Om exakta vetenskapliga kunskaper fanns inom företagsekonomi, liksom en hel rad andra både mjuka och hårda discipliner såsom socialt arbete, informationsteknologi och psykologi, varför tvingas vi då ständigt och återkommande att konstatera att det vi trodde var sanning inte stämde?

FÖR NÅGOT ÅR SEDAN reflekterade jag över förhållandet mellan forskning och sanning under rubriken Sanning, vetenskap och magkänsla. Idag aktualiseras frågan för mig igen när jag läser en intervju i Smålandsposten med professor Sven-Olof Collin vid Linnéuniversitetet där han ondgör sig över att universitetet valt att stödja och delta i Världsnaturfondens kampanj Earth Hour.

Professor Collins budskap går ut på att politisera frågan och samtidigt åberopa universitetets varumärke som garant för “exakta vetenskapliga kunskaper”. Han argumenterar vidare för hur universitetets “nytta som samhällsinstitution” manifesteras genom att “granska grunden för kampanjen” samt dissekera och granska miljöfrågan.

Intervjun, liksom Collins budskap, gör mig beklämd av flera skäl:

• En professor i företagsekonomi gör anspråk på att lärosätet ska stå för exakta vetenskapliga kunskaper. Men om sådana kunskaper fanns, varför framkastas, prövas och förkastas olika företags- och nationalekonomiska teorier över tiden, allt eftersom de visar sig inte hålla?
  Om exakta vetenskapliga kunskaper fanns inom företagsekonomi, liksom en hel rad andra både mjuka och hårda discipliner såsom socialt arbete, informationsteknologi och psykologi, varför tvingas vi då ständigt och återkommande att konstatera att det vi trodde var sanning inte stämde?
• Förhållningssättet till kunskap som Collin ger uttryck för tycks bygga på föreställningen om att forskningsresultat = sanning. Vilket påminner mig om professorn vid Chalmers som gav sina studenter en helt annan förståelse för förhållandet mellan forskningsresultat och sanning.
• Världsnaturfondens status och trovärdighet torde vara tillräckligt väl etablerade av världssamfundet för att vi inte ska behöva slösa skattemedel och forskarresurser på att granska grunden för denna kampanj.

Våra lärosäten har ett stort ansvar, det håller jag med professor Collin om. Deras ansvar är att förvalta det förtroende och de resurser som givits dem av skattebetalarna via våra folkvalda församlingar. I det ansvaret ingår såväl att värna kunskapsutveckling som att undvika den arrogansens fälla som lätt blir följden av att ge sig själv tolkningsföreträde i frågan om kunskap, sanning och samhällsnytta.