Det finns flera olika modeller för att identifiera personlighetstyper. Enneagrammet, IPU, för att nämna några. Modellerna används ofta på managementkurser och chefsutbildningar för att sätta etiketter på deltagarna - "Drivande", "Inspiratör", "Iakttagare", "Relatör" m fl. En av behållningarna från kursen blir att kunna berätta för omgivningen att enligt den modell som användes är jag på det och det viset. Kursarrangören får sälja personlighetstester och deltagarna känner ofta igen sig i modellens beskrivningar.
Vid flera tillfällen den senaste tiden har människor berättat för mig om hur kursledaren sätter etiketter på deltagarna och sedan lämnar ämnet för att fortsätta med andra frågor. Att använda personlighetstypmodeller på detta sätt ser jag som direkt kontraproduktivt. Riktigt allvarligt och med risk för bland annat skadad självkänsla blir det när deltagarna ombeds sätta etiketter på varandra samt föreslå "förbättringsområden".
Personlighetstypning lösryckt ur ett sammanhang innebär ofelbart att vi planterar en statisk bild av hurdan var och en är. Deltagarna går därifrån och tror att de är på ett visst sätt. Min erfarenhet är att det är en farlig slutsats som dessutom inte stämmer:
- De mera genomarbetade modellerna, som till exempel Enneagrammet, beskriver inte hurdana vi är, utan vilka drivkrafter och rädslor vi bär på samt hur de tar sig uttryck i vårt beteende.
- Det betyder att när våra drivkrafter får det utrymme de behöver beter vi oss i en viss riktning, medan det blir en helt annan riktning på beteendet när vi inte kommer undan våra rädslor.
- Alltså kan vi använda Enneagrammet för ökad förståelse för vad som ligger bakom ett visst beteende, samt om det tyder på att personens grundläggande och enneatypiska behov är tillgodosedda eller inte.
Bättre förståelse för personlighetsstyrda beteenden och hur vi kan påverka dem är ett av temaområdena i Lönande Ledarskap™.
