Manliga måttstockar

Enögdhet och manliga måttstockar är det stora jämställdhetsproblemet i Sverige. Lars Einar Engströms karriärråd till kvinnor – att klä sig och bete sig som män – är ett oacceptabelt uttryck för uppgivenhet och acceptans. Medvetenhet, respekt och uppskattning för både det manliga och det kvinnliga är vad som behövs.

DET ÄR SOM DET ÄR. Samhället fungerar på männens villkor och det är bara att gilla läget. På med byxorna, kvinnor, stäng av allt "kvinnligt", lär er att bete er som män, så ska det nog gå bra. Dessa råd ger den självbekände sexisten Lars Einar Engström när han intervjuas i Smålandsposten i september 2008.

Precis denna syn menar jag är det stora jämställdhetsproblem vi dras med i Sverige. Vi är i många avseenden rättsligt och ekonomiskt världsledande ur jämställdhetsperspektiv, men när det gäller attityder - både mäns och kvinnors - släpar vi rejält. Fortfarande idag mäter vi allt med mäns måttstockar. Manliga strukturer och intressen värderas högre än kvinnors. Manligt ledarskap betraktas som norm. En kvinna som klär sig, tänker och lever som o-man räknas inte. Tro sjutton att så många kvinnor mår dåligt! Och jag menar att lösningen inte är att uppmana kvinnor att i ännu högre utsträckning maskulinisera sig, utan att synliggöra enögdheten både hos kvinnor och män.

När min dotter skulle få sin "sluta använda napp"-present för dussintalet år sedan gick vi till leksaksaffären. Hon styrde direkt till den rosa avdelningen. Jag - som man - var precis på väg att fånga upp henne och styra över henne till mera "konstruktiva" saker som lego och annat ingenjörsinfluerat, men tack och lov kom jag på mig själv i tid. Att redan där tala om för henne att det som appellerade till henne inte var värt lika mycket som det grabbiga, det hade varit att då och där diskvalificera hennes eget omdöme, intressen och prioriteringar - en "läxa" för livet.

För säkerhets skull vill jag klarlägga att jag inte därmed ivrar för att kvinnor skall tillbaka till spisen. Jag betraktar mig själv som feminist och har arbetat i ett jämställdhetsprojekt inom IT-sektorn under ett par år.

Det var där mina insikter om enögdheten uppkom, genom många samtal med kvinnor som upplevde att de inte fick vara kvinnor utan måste uppträda på mäns vis för att räknas.

Jag håller inte med Engström i hans rekommendationer. Det leder ingen vart. Istället måste vi - både män och kvinnor - tala klartext om mäns och kvinnors olika prioriteringar, intressen, ledarstilar med mera. Och vi måste också tala klartext om att både kvinnor och män premierar det typiskt manliga, utgår från att mannen i rummet är överordnad den kvinnliga kollegan, och så vidare.

Kläder kan förstås ha betydelse, men bara om de stämmer med beteendet. En kvinna i "söta" kläder som dessutom ber om ursäkt för sin existens kommer förstås aldrig att få utrymme i ledningsfrågor, men det får inte undflyende män heller.

En stark kvinna som vågar lita på sig själv, sin kompetens och sin magkänsla kan vara klädd precis som hon vill - hon kommer ändå att få all den respekt hon förtjänar.

Medvetet ledarskap

Hur stor betydelse har ledarskapet för ett företags arbetsklimat, lönsamhet, utveckling och överlevnadsförmåga? Hur mycket påverkas organisationen, affärerna och kreativiteten av ledarens förmåga att fatta rätt beslut istället för beslut som baseras på rädsla?

HANDEN PÅ HJÄRTAT, hur känns det inuti dig precis innan du skall till att fatta ett viktigt eller besvärligt beslut? Pirrigt? Ängsligt? Nervöst?

Kanske rentav rädsla?

De flesta - om inte alla - människor bär på rädslor av olika slag. Rädd för att bli avslöjad (tänk om dom märker min inkompetens!), rädd för att bli underkänd (dom kanske inte tycker om mig!), rädd för att misslyckas (jag får inte misslyckas, för då är jag ju misslyckad!). För många av oss är rädslan inte något som finns i vårt medvetande, utan den driver oss omedvetet till att fatta beslut som säkerställer att våra rädslor inte besannas. Detta omedvetna ledarskap är snarare regel än undantag och inte särskilt förvånande i en kultur där det är viktigt med lugn, trygghet och tillhörighet.

Så vad skulle vara annorlunda om rädsla inte fick fortsätta spela sin gamla invanda roll i beslutsfattandet?

Skulle ägaren till det lilla småländska företaget som inte tagit stryk i lågkonjunkturen våga genomföra planerade investeringar trots att media och omvärlden skriker jämmer och elände? Skulle magkänslan få väga tyngre än rädslan för att anses oansvarig?

Skulle arbetsgivaren som anställt en dålig mellanchef våga se verkligheten som den är och vidta nödvändiga åtgärder omedelbart, istället för att hoppas att det skall gå över?

Skulle förändringsprojekt kunna genomföras med förtroende för varandra istället för skepsis och misstro, trots risken att betraktas som naiv och godtrogen?

Skulle visionerna som du bär på innerst inne, som du inte vågat ta dig an och förverkliga, äntligen få utvecklas och bli verklighet på det sätt de förtjänar?

Hur skulle ditt ledarskap och ditt beslutsfattande förändras om du kunde leda utan att styras av rädsla? På vilket sätt skulle det påverka ekonomin, frisknärvaron, trivseln och utvecklingen i ditt företag?

Medvetet ledarskap börjar hos dig. Läs mera här eller hör av dig om du vill prata vidare!