Vad vore du …

EN KLIENT SOM JAG NYLIGEN JOBBADE MED insåg plötsligt att hon levde i ett beroende som hon inte varit medveten om (hon har gett sitt ok till att jag skriver om detta). Utan att hon märkt det har hon genom årtiondena blivit allt mer beroende av sin mans godkännande – och av hans underkännande.

Hon har hunnit passera 50, befinner sig mitt i en mycket framgångsrik karriärutveckling som har lett henne till en framstående befattning inom akademin, betraktas allmänt som briljant, besitter ett knivskarpt intellekt och är en efterfrågad föreläsare. Det var bara en sak som fattades – självkänsla.

Äktenskapet har det varit si och så med. De träffades i tonåren, blev tidigt ett par, fick barn i tjugoårsåldern, byggde upp en tillvaro i stark symbios och i ett starkt beroende med och av varandra. Över tiden har kärleken falnat hos dem bägge – periodvis har fullt krig rått mellan dem, krig och iskall tystnad. Varken hon eller hennes make är lyckliga, men fullständigt oförmögna att bryta upp. För mycket binder dem samman – minnen, barnen, huset, och inte minst det känslomässiga beroendet av partnerns god- och underkännande.

När hon först berättade detta för mig förstod jag inte hur hon kunde bli beroende av sin mans underkännande. Men det klarnade snart. Så länge han bara godkände henne hade hon svårt att på egen hand avgöra när hon gick över gränsen på olika sätt. Tack vare att han även underkände henne kunde hon lära sig var gränserna gick – för mig en delvis ny form av
“personlig utveckling”.

Vid närmare eftertanke inser jag att detta bara är en ytterligare form av trygghetsberoende. I hennes fall gjorde mannens dömande skillnaden mellan att leva självständigt, utan skyddsnät, och att leva i trygg styrning från andras värderingar.

Insikten och våra efterföljande samtal och introspektioner öppnade dörren till en självständighet som gjorde både henne och äktenskapet gott. I verkligheten hade hon ju sedan många år med råge visat sig själv, sin man och omvärlden att hon inte behövde andras godkännande. Nu kunde hon äntligen släppa taget om tonårens kvardröjande bristande självkänsla och istället visa sig själv full tillit.

Så vad vore du utan dina trygghetskryckor?

Vad skulle bli möjligt om du inte längre var beroende av din partners godkännande, din titel eller andra omedvetna trygghetsstrategier?

Om du fick vara precis den du är, om det vore möjligt för dig att BARA VARA DU, fullt ut, hur skulle det kunna förändra ditt liv?

Jag har gjort slut!

IGÅR VAR JAG i Mundekulla och medverkade i deras ledarskapsforum på temat medvetet ledarskap. En på alla sätt inspirerande dag. Ända tills jag slog på mobiltelefonen på väg därifrån. Drygt 100 mejl under drygt 8 timmar förtog genast lite av det goda humöret. Det skulle uppenbarligen gå åt en del tid till att rensa i inkorgen den kvällen. Och det gjorde det också.

I morse kl 8 låg 43 nya mejl och väntade. Ilskan började växa i mig. Tar det aldrig slut? Så jag bestämde mig för att se över vad det egentligen är som väller in.

Nyhetsbrev från IDG. Nyhetsbrev från Telenor. Utskick från min mobilleverantör. Nyhetsbrev från en firma som säljer trädgårdsmöbler. Nyhetsbrev, utskick …

Bra! Här finns massor att rensa, tänkte jag, och istället för att slänga mejlen som jag brukar göra, öppnade jag dem nu och klickade på länken för avprenumeration. Det vill säga – hm, det där kan ju vara bra att hålla koll på. Och där finns ju intressanta notiser ibland. Och detta behöver jag ha koll på för att hålla mig uppdaterad.

Det blev inte särskilt mycket avprenumererande. Ilskan växte.

Och till slut fattade jag vad ilskan kom sig av. Jag har under en tid märkt allt tydligare att jag använder helt olika delar av hjärnan och medvetandet när jag arbetar med ledarskapsutveckling och workshops jämfört med när jag sitter i teknikdiskussioner och annat “fyrkantigt”. Att växla mellan dem är en omställning som ofta känns jobbig. Det som nu slog mig var att större delen av dessa mejl handlade om teknik. Och att jag ju faktiskt inte jobbar med teknik längre, men ändå har valt att hålla koll så gott jag kunnat – för säkerhets skull. Och att det nog inte håller att fortsätta så längre. Dags att släppa den gamla föreställningen om kunskap som trygghetsfaktor, med andra ord!

Så – nu har jag gjort slut med mitt gamla förhållande till tekniken. Från och med nu väljer jag att inte hålla mig informerad mer än nödvändigt om den senaste IT-utvecklingen – det jag behöver veta kommer jag ändå att få reda på. Jag väljer nu bort alla nyhetsbrev som handlar om teknik (alla andra också, för den delen) och väljer därmed ökad okunskap inom detta område som tidigare var en central del av min yrkesidentitet.

Det som blir kvar är mera utrymme för det jag brinner för idag – ledarskap, förändring och mänsklig utveckling.

Undrar hur många mejl som möter mig imorgon bitti …

Den ädla konsten att förflytta berg

 Det svåra med att förflytta berg är inte att flytta på dem, utan att se till att de kommer fram helskinnade.

Vi som arbetar med förändring blir lätt “experter” på att göra det till synes omöjliga. Det ingår i vår vardag att vid behov förflytta berg och utföra andra små underverk, allt inom ramarna för uppdraget att ändra gamla tankemönster, ovanor, maktstrukturer med mera.

Metaforen förflytta berg skapar hos de flesta av oss omedelbart bilder och associationer till enorma, kataklysmiska omvälvningar där till och med det som var bergfast, själva grunden för existensen, visade sig förgängligt och obeständigt. Och för oss som arbetar med förändringsfrågor är denna förmåga, förmågan att ta oss an det till synes omöjliga, en nödvändig yrkesfärdighet. Ibland heter verktyget revolution, ibland är det som när man skall äta en elefant – man får ta en sked i taget.

Men till sist måste frågan ställas: För vems räkning vill jag flytta detta berg, och till vilken glädje? Vem avgör vad som är den “rätta” vägen, rätt sätt att arbeta, organisera, leda, utföra, tänka?

Om jag är riktigt ärlig – gör jag förändringen för att bevisa något, för att bli beundrad, få uppskattning, eller – gör jag förändringen för att den faktiskt behövs?

Jag har hunnit med att uppleva ganska många förändringsprojekt genom åren. En del har skett när nya ägare har kommit in och vill sätta sin egen prägel på verksamheten. Mitt starkaste minne från ett sådant läge var när nya finska ägare till ett svenskt företag fick frågan om varför det gamla arbetssättet tvunget behövde förändras. Svaret var lika enkelt som enfaldigt:
– FÖR   SÅ GÖR VI I FINLAND! 
Starkare motiv än så behövdes inte för att denna börskoncern skulle driva igenom sin linje. Medarbetare knuffades runt och ut, kvalitén sjönk, liksom effektiviteten och produktiviteten, och till slut hade de nya ägarna lyckats ta död på den svenska verksamheten. Kanske var det målet redan från början, vem vet?

Andra förändringsprojekt tillkommer därför att något inte fungerar bra längre. Gamla rutiner, bristande helhetssyn, ineffektiva arbetssätt, skenande kostnader eller missnöjda kunder återfinns ofta i nulägesbeskrivningen. Här kolliderar ofelbart medvetenheten om problemen med rädslan för det nya (Vad blir det av mig? Vad blir min kunskap värd? Vem blir min chef? Hur blir det med mina befogenheter?).

Vi som arbetar med att genomföra förändringen har då två vägar att välja mellan: 1) “Dom” får gilla läget, annars finns det andra jobb – och förresten är det alltid bra med nytt blod i organisationen. 2) Vi väljer att lyssna, värdera, se till att frågorna går att besvara med trovärdighet – för vi förstår att de mest motsträviga, till synes förändringsobenägna kollegorna ofta sitter på den rikaste kunskapen och erfarenheten kring vad som fungerar och vad som riskerar gå fel (mera om detta på http://www.hornborg.se/forandringsarbete.html).

När vi väljer den första vägen överger vi i samma ögonblick målet att förflytta berget – det som når fram till målet är i bästa fall en grushög, där delar av berget blandats upp med nytt grus. Väl framme vidtar arbetet med att få gruskornen att bilda den nya helheten. Tidsödande och kostnadskrävande.

Den andra vägen kräver tålmodighet och att ständigt påminna oss om att det finns en orsak till att vi har 2 öron och 1 mun istället för tvärtom. Belöningen visar sig i bergets förmåga att någorlunda hålla ihop under förflyttningen, så att när vi väl är framme är arbetet huvudsakligen slutfört. Vi har faktiskt förflyttat berget så att det kom fram helskinnat.

Søren Kirkegaard skrev:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
.
.
.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.