Att vara sin egen produkt

"Han är sin egen produkt", skrev frilansskribenten Ulla Sigfridsson som rubrik på en intervju med mig för en tid sedan som publicerades i Växjöbladet/Kronobergaren.

"Produkt?", var det snabbt någon som svarade när jag delade den på Facebook.

Foto: Anna Joanzon

Och det känns kanske ovant att betrakta människor som produkter. Många av oss kanske betraktar verktyg, metoder och tjänster som produkten, medan människan är utföraren.

Men tänk efter - visst har du upplevt tillfällen med kraftig dissonans mellan en person och det den företräder eller försöker åstadkomma?

Jag minns t ex en pedagogikföreläsning på universitetet för många år sedan där föreläsaren gav sig på att berätta om pedagogikens viktiga roll att göra ämnet intressant och inspirerande, fast på ett (inte avsiktligt och för att illustrera!) så sövande och urtråkigt sätt att det blev skrattretande.

Jag minns förändringsledaren som tog till brösttoner när de som skulle förändras inte var med på tåget.

Ja, det är jag som är produkten. De verktyg och färdigheter jag har med mig är intet värda om jag saknar förmåga att lyssna och möta utan att döma, om jag inte lyckas avstå från att styra och stjäla initiativet från de jag arbetar med, om jag inte fixar även de lite svårare situationerna när människor kanske blir arga, ledsna eller vilsna.

I workshopar. I förändrings- och utvecklingsarbete. I arbetet med att utveckla ett friskt, hållbart, lönande ledarskap.

Se där en varudeklaration! :)

Hur det är och hur det blir – att engagera din personal

Om “dom” inte fattar det du omsorgsfullt förklarar, gång efter gång … är det kanske dags att ändra ditt sätt att kommunicera med din personal?

Satt med en chefsgrupp häromdagen och diskuterade förändringsutmaningar. Jag bad dem att ta upp faktiska exempel ur deras verksamhet, exempel på sådant som inte funkade så bra och som var svårt att förändra.

A berättade om hur svårt det är med leveransprecisionen, och om ilskna kunder som inte får sina leveranser i tid. Om hur svårt det är att nå fram till medarbetare på ett sätt som gör att de faktiskt fattar sin egen roll i detta och också fattar vikten av att få ordning på problemet. “Det kvittar vad jag säger, det verkar som att det inte når fram”, sa A. “Oavsett om jag lirkar eller är bestämd händer det inget!”.

Så jag bad A att berätta hur detta problem märks i korridorerna, hos medarbetarna, i fikarummet – och hur det känns när det är så. “Irritationer. Härjade blickar. Tung stämning, för alla vet ju att det inte funkar som det ska. Jag blir både arg och ledsen.”

“Ok”, fortsatte jag, “och när ni har fått ordning på detta, hur märks det då? Vad blir annorlunda när allt detta är löst? Blunda och känn dig in i hur det är då?”

“Ja”, sa A, “det är ju ett helt annat läge. Folk är gladare, finns lite mera stolthet. Avspänt och vänligt i fikarummet. Leenden hos dom man möter i korridoren. Roligt att vara chef, jag känner mig inspirerad!”

“Bra, tack! Kanske är det värt att prova att kommunicera detta – situationen just nu, hur det känns, och hur mycket bättre det blir när problemet är löst? Att vid nästa personalmöte prata om irritationer, härjade blickar och tung stämning, kolla om andra också upplever det så, och ta en ordentlig diskussion om vad som behöver hända för att vi ska bli gladare, stoltare, för att det ska kännas avspänt och vänligt i fikarummet? Vad behöver hända för att de ska få en inspirerad chef igen? Du kanske behöver be din personal om hjälp med att lösa frågan?”

Värt att pröva?

Från affärsidé till mantra: Passionen som drivkraft i entreprenörskapet

Jag märker att jag påverkas under tiden jag skriver detta. För det är sant att min passion och övertygelse är att ett friskt ledarskap leder till friska organisationer. Och när det står klart för mig även på ett emotionellt plan, då blir beslutsprocessen enklare – enklare att både välja och välja bort vad jag ska och inte ska göra.

FLERA HÄNDELSER DEN SENASTE TIDEN har till sist samverkat till att få mig att förstå att det är dags att skriva om passionen som drivkraft i entreprenörskap och företagande.

Hej, jag heter Lars Hornborg och mitt företag erbjuder olika tjänster inom ledarskaps- och organisations-utveckling, till exempel seminarier, kurser, workshops och teambuilding. Vår affärsidé är att vara våra kunders självklara partner i att skapa ökad lönsamhet, bättre kvalitet, mins…

Fortfarande kvar? Lät det intressant? Engagerat? Lockande? Tja …
Hur många gånger jag har lyssnat på denna typ av presentation – och (det ska erkännas) själv levererat dem – vill jag helst glömma. Och det är inte svårt (att glömma) – det gör inte särskilt stort avtryck på mig. Kanske inte på dig heller?

Vad är det som saknas för att det ska fånga mig? Som vanligt – känslor! Och när vi inte väcker känslor betyder det att vi bara kommunicerar med den rationellt tänkande delen av hjärnan, medan “känslohjärnan” (neocortex) lämnas utanför bilden. Men för ett ordentligt engagemang hos både dig och  mottagaren krävs att även känslorna finns med, vilket kanske förklaras av att neocortex har ett starkt inflytande på vilka beslut vi fattar.

Så om jag tråkar ut andra när jag håller mig på det strikt rationellt intellektuella planet, hur mycket tråkar jag samtidigt ut mig själv? Och min personal? Känn efter!

Min passion och övertygelse är att ett friskt ledarskap ger friska organisationer! Det är också mitt företags mantra:
Friskt ledarskap – friska organisationer!
Allt vi tar oss för gör vi för att stödja denna vision –
genom  att …

Skillnad? Väckte det din nyfikenhet? Kände du att något triggade igång i dig?

Så hur påverkas min egen personal av detta? Och mina kunders intresse av att handla av oss. Vilken leverantör gör mest avtryck på dig, den som bara levererar en saklig produktpresentation eller den som har med sig glädje – eller till och med passion – in i rummet?

Jag märker att jag påverkas under tiden jag skriver detta. För det är sant att min passion och övertygelse är att ett friskt ledarskap leder till friska organisationer. Och när det står klart för mig även på ett emotionellt plan, då blir beslutsprocessen enklare – enklare att både välja och välja bort vad jag ska och inte ska göra.

En välformulerad affärsidé som inte väcker känslor förblir bara – välformulerad. När vi släpper idén om det polerade språket och istället går rakt på kärnan – då väcker vi känslor, engagemang och beslutsvilja!

Dags att skriva ett mantra istället för en affärsidé? Låt dig inspireras av vad Guy Kawasaki säger i ett föredrag (5 minuter) hos Stanford Technology Ventures Program.

Det börjar inifrån. Vad är det som egentligen driver dig?

Den ädla konsten att förflytta berg

 Det svåra med att förflytta berg är inte att flytta på dem, utan att se till att de kommer fram helskinnade.

Vi som arbetar med förändring blir lätt “experter” på att göra det till synes omöjliga. Det ingår i vår vardag att vid behov förflytta berg och utföra andra små underverk, allt inom ramarna för uppdraget att ändra gamla tankemönster, ovanor, maktstrukturer med mera.

Metaforen förflytta berg skapar hos de flesta av oss omedelbart bilder och associationer till enorma, kataklysmiska omvälvningar där till och med det som var bergfast, själva grunden för existensen, visade sig förgängligt och obeständigt. Och för oss som arbetar med förändringsfrågor är denna förmåga, förmågan att ta oss an det till synes omöjliga, en nödvändig yrkesfärdighet. Ibland heter verktyget revolution, ibland är det som när man skall äta en elefant – man får ta en sked i taget.

Men till sist måste frågan ställas: För vems räkning vill jag flytta detta berg, och till vilken glädje? Vem avgör vad som är den “rätta” vägen, rätt sätt att arbeta, organisera, leda, utföra, tänka?

Om jag är riktigt ärlig – gör jag förändringen för att bevisa något, för att bli beundrad, få uppskattning, eller – gör jag förändringen för att den faktiskt behövs?

Jag har hunnit med att uppleva ganska många förändringsprojekt genom åren. En del har skett när nya ägare har kommit in och vill sätta sin egen prägel på verksamheten. Mitt starkaste minne från ett sådant läge var när nya finska ägare till ett svenskt företag fick frågan om varför det gamla arbetssättet tvunget behövde förändras. Svaret var lika enkelt som enfaldigt:
– FÖR   SÅ GÖR VI I FINLAND! 
Starkare motiv än så behövdes inte för att denna börskoncern skulle driva igenom sin linje. Medarbetare knuffades runt och ut, kvalitén sjönk, liksom effektiviteten och produktiviteten, och till slut hade de nya ägarna lyckats ta död på den svenska verksamheten. Kanske var det målet redan från början, vem vet?

Andra förändringsprojekt tillkommer därför att något inte fungerar bra längre. Gamla rutiner, bristande helhetssyn, ineffektiva arbetssätt, skenande kostnader eller missnöjda kunder återfinns ofta i nulägesbeskrivningen. Här kolliderar ofelbart medvetenheten om problemen med rädslan för det nya (Vad blir det av mig? Vad blir min kunskap värd? Vem blir min chef? Hur blir det med mina befogenheter?).

Vi som arbetar med att genomföra förändringen har då två vägar att välja mellan: 1) “Dom” får gilla läget, annars finns det andra jobb – och förresten är det alltid bra med nytt blod i organisationen. 2) Vi väljer att lyssna, värdera, se till att frågorna går att besvara med trovärdighet – för vi förstår att de mest motsträviga, till synes förändringsobenägna kollegorna ofta sitter på den rikaste kunskapen och erfarenheten kring vad som fungerar och vad som riskerar gå fel (mera om detta på http://www.hornborg.se/forandringsarbete.html).

När vi väljer den första vägen överger vi i samma ögonblick målet att förflytta berget – det som når fram till målet är i bästa fall en grushög, där delar av berget blandats upp med nytt grus. Väl framme vidtar arbetet med att få gruskornen att bilda den nya helheten. Tidsödande och kostnadskrävande.

Den andra vägen kräver tålmodighet och att ständigt påminna oss om att det finns en orsak till att vi har 2 öron och 1 mun istället för tvärtom. Belöningen visar sig i bergets förmåga att någorlunda hålla ihop under förflyttningen, så att när vi väl är framme är arbetet huvudsakligen slutfört. Vi har faktiskt förflyttat berget så att det kom fram helskinnat.

Søren Kirkegaard skrev:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
.
.
.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.