Behovs360 med Open Space gjorde konsulten överflödig

Konsultrollen innebär ofta förväntningar på att komma in som expert, tala om vad som är bästa lösning och leverera underlaget som styrker rekommendationen. Tyvärr innebär det inte helt sällan att organisationens egen kunskap och erfarenhet tappas bort längs vägen. Därför är det extra roligt när kunden slutför processen själva.

För en tid sedan kontaktade ett logistikföretag mig för hjälp med utveckling av ny IT-strategi. De behövde ett bollplank i arbetet och tyckte att min bakgrund verkade stämma bra.


Vid vårt första möte bad jag om att få inleda processen med Open Space-workshopar med ledningsgrupp och verksamhetsrepresentanter. I denna typ av uppdrag, där det handlar om att utveckla både strategi och handlingsplan som faktiskt uppfyller behov hos både ledning, verksamhet och kunder, blir rollen för Open Space att fungera som en Behovs360 - ett tillfälle då behov från alla håll samlas till en gemensam aggregerad bild.

Efter workshoparna skickade jag som vanligt över dokumentationen från övningarna, inklusive videoinspelningar av presentationerna från de olika passen. Sedan hörde jag inte något från dem på ett tag så jag mejlade för att höra hur det gick. Uppdragsgivaren var (glädjande och förväntat) nöjd och tyckte att de fått in mycket och bra input till strategiarbetet.

Han tyckte dessutom (inte riktigt lika vanligt) att de hade tillräckligt med underlag för att kunna fortsätta arbetet utan konsulthjälp. En lyckad leverans!

Dirigenten - vilket magnifikt ledarskap!

Denna reflektion skrev jag ursprungligen 2008. När jag idag läser den känner jag fortfarande inspirationen från den stunden.

IGÅR VAR JAG på adventskonsert i domkyrkan. Jag är själv körsångare, vilket ger en extra dimension i upplevandet. Och det slog mig plötsligt vilket fantastiskt exempel på gott och medvetet ledarskap som utspelade sig framför mina ögon.

Dirigenten kommer in med totalfokus. Han vet precis vad han vill skall hända och kollar av både musiker, sångare och teknik innan han kliver upp på podiet.

Innan konserten börjar söker han ögonkontakt med alla medverkande. Han checkar av, är lyhörd. Han skapar en relation och en medvetenhet om varje individs betydelse för resultatet. Och han delegerar.

När alla är redo, när det är helt tyst i rummet - i det ögonblicket börjar dirigerandet. Alla fokuserar på att förstå och leverera vad som signaleras via taktpinne, kroppsspråk, minspel.

Stundtals kommunicerar dirigenten med enskilda individer som behöver extra vägledning eller som gjort sig förtjänta av extra uppskattning. Inte med ord, men med ansikte och kroppshållning.

När det flyter som bäst kostar han på sig att släppa på kontrollen och låta musiken hända av sig själv.

Plötsligt är det något som inte fungerar - ett instrument som låter fel, en mikrofon som är avstängd, en sångare som missar en tonart. Då har dirigenten närvaron och modet att bryta och börja om. Han ser vad som faktiskt sker istället för att klamra sig fast vid hur det borde vara. Och allt, inte bara det som gick fel i första försöket, låter bättre när alla förstår att omstart är ok så länge det blir bättre nästa gång.

I ett visst läge lämnar dirigenten över taktpinnen till en kollega, går in i kören, deltar i skapandet, njuter av att låta andra leda också.

Dirigenten vet vad var och en kan. Alla vet att han kan vara både krävande och generös med belöningar. De vet att när han kräver det lilla extra är det för att de har det inom sig. Alla är fokuserade på honom, spelar för honom, sjunger för honom. För han lockar fram det bästa inom dem, hjälper dem att tänja sina egna gränser.

Vilket magnifikt ledarskap!

PS
Att jag skriver "han" beror enbart på att just denna dirigent som så inspirerade mig är man, inget annat.
DS