Dirigenten - vilket magnifikt ledarskap!

Denna reflektion skrev jag ursprungligen 2008. När jag idag läser den känner jag fortfarande inspirationen från den stunden.

IGÅR VAR JAG på adventskonsert i domkyrkan. Jag är själv körsångare, vilket ger en extra dimension i upplevandet. Och det slog mig plötsligt vilket fantastiskt exempel på gott och medvetet ledarskap som utspelade sig framför mina ögon.

Dirigenten kommer in med totalfokus. Han vet precis vad han vill skall hända och kollar av både musiker, sångare och teknik innan han kliver upp på podiet.

Innan konserten börjar söker han ögonkontakt med alla medverkande. Han checkar av, är lyhörd. Han skapar en relation och en medvetenhet om varje individs betydelse för resultatet. Och han delegerar.

När alla är redo, när det är helt tyst i rummet - i det ögonblicket börjar dirigerandet. Alla fokuserar på att förstå och leverera vad som signaleras via taktpinne, kroppsspråk, minspel.

Stundtals kommunicerar dirigenten med enskilda individer som behöver extra vägledning eller som gjort sig förtjänta av extra uppskattning. Inte med ord, men med ansikte och kroppshållning.

När det flyter som bäst kostar han på sig att släppa på kontrollen och låta musiken hända av sig själv.

Plötsligt är det något som inte fungerar - ett instrument som låter fel, en mikrofon som är avstängd, en sångare som missar en tonart. Då har dirigenten närvaron och modet att bryta och börja om. Han ser vad som faktiskt sker istället för att klamra sig fast vid hur det borde vara. Och allt, inte bara det som gick fel i första försöket, låter bättre när alla förstår att omstart är ok så länge det blir bättre nästa gång.

I ett visst läge lämnar dirigenten över taktpinnen till en kollega, går in i kören, deltar i skapandet, njuter av att låta andra leda också.

Dirigenten vet vad var och en kan. Alla vet att han kan vara både krävande och generös med belöningar. De vet att när han kräver det lilla extra är det för att de har det inom sig. Alla är fokuserade på honom, spelar för honom, sjunger för honom. För han lockar fram det bästa inom dem, hjälper dem att tänja sina egna gränser.

Vilket magnifikt ledarskap!

PS
Att jag skriver "han" beror enbart på att just denna dirigent som så inspirerade mig är man, inget annat.
DS